Originaltitel: Run, Angel, Run
Regissör: Jack Starrett
Bättre sent än aldrig, här kommer några rader om den i mitt tycke ganska udda bikerfilmen Run, Angel, Run.
Angel (William Smith, Maniac Cop, Hell Comes to Frogtown och ett otal andra filmer) vill lägga bikerlivet bakom sig och har sålt ut sitt motorcykelgäng genom att medverka i ett stort tidningsreportage.
Priset? 10 000 dollar att hämta i Frisco och...kanske tillochmed sitt eget liv?
Hans f.d. vänner i gänget får snabbt reda på publiciteten och sätter efter honom direkt. Dom hittar Angel och hans tjej Laurie vid en tågstation och en
fantastiskt snygg scen följer. De fyra gängmedlemmarna börjar jaga Laurie, först filmas det i diptyk, sen triptyk och sist i polyptyk. Riktigt snyggt med fyra motorcyklar som i separata filmrutor åker runt Laurie i mitten.
Till sist lyckas Angel och tjejen ta sig ombord på ett godståg och hamnar i en vagn med en bunt luffare, inte helt oväntat uppstår komplikationer.
Efter ett tag på resande fot hittar de två ett äldre hus som dom hyr,
Angel lyckas få jobb som fårskötare på en närliggande gård. Det nya, lugnare livet i tvåsamheten med lönearbete och vardagsbestyr är dock inte så lätt att anpassa sig till. Angels alkoholvanor gör sig påminda, precis som ett uselt humör och i bakhuvudet finns alltid vetskapen om hans gamla gäng som fortfarande är ute efter honom. Gänget kommer hela tiden närmre och närmre...
Det här är ingen vanlig "åka hoj och festa"-bikerrulle utan över lag ett ganska allvarligt drama om svårigheten med att hitta tillbaka till ett "vanligt" liv utanför bikerkulturens utslagenhet med karatefyllor, gräsrökning, slagsmål och allt annat som hör till (i den romantiserade bikerfilmsvärlden dvs).
Visst har vi det obligatoriska barslagsmålet, supandet och gräsrökandet men fokus ligger på Angel och Laurie samt deras relation. Vill man ha videobolagets version av storyn (som fokuserar på de mer fartfyllda passagerna) så är det fritt fram att läsa baksidestexten på insticket där nästan hela filmen avslöjas. Är det något man lärt sig av långa baksidestexter så är det att inte läsa dom innan man sett filmen, då man oftast fåt hela filmens händelseförlopp och slut serverad i texten.
Run, Angel, Run är över lag snyggt filmad, fina flerbildsscener förekommer på fler ställen än som i jaktscenen vid tågstationen men är som mest utstuderad där. Soundtracket är inte så brett men rätt bra och innehåller lite flöjtig tung funk, lite hårdrock och en oväntat glad sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar