Devils Angels (USA 1967, Rank Video U.K.)

Originaltitel: Devils Angels
Regissör: Daniel Haller

Det som slog mig först av allt när jag satte igång Devils Angels är att var och varannan bikerfilm heter något med Angel, det andra som slår mig är att musiken är toppen! Surfrock och hårdrock med fuzziga/krunchiga gitarrer och drivig bas hör till varje bikerfilm men här är det mer krunch än vanligt och dagen efter att jag sett filmen går jag ideligen och nynnar på soundtracket, ett gott betyg. Det är kanske inte så konstigt att musiken är på topp, Davie Allan & The Arrows som även gjort musiken till The Wild Angels och The Born Losers ligger bakom soundtracket.

Devils Angels handlar om det ökända motorcykelgänget The Skulls som beskrivs såhär av en polis i filmen:

"They´re The Skulls.
They steal things.
They smell bad.
They use foul language.
They have a hobby of wrecking small towns.
They've already wrecked our party."

På väg till en typisk bikerfest kör en medlem i The Skulls ihjäl en äldre man och ledaren för gänget, Cody, bestämmer att det är säkrast att dra från stan.
och söka efter den legendariska staden "Hole in the Wall". Hole in the Wall är en stad där man kan leva fritt utan att behöva bli trakasserad av polisen - den bästa friheten i en bikers liv mao.
Sagt och gjort så börjar resan mot drömstaden, man stannar till vid en bensinmack och roffar åt sig halva sortimentet, grisar loss och hjälper en förvirrad tant med inköpslistan. Resan går vidare och i en stad där den årliga karnevalen är i full gång med bikiniklädda skönhetstävlande som kastar tomater på stadens sheriff, nöjesfält och allt annat som hör därtill. The Skulls slår runt rejält och blir ombedda att lämna stan men lyckas efter lite käbbel att få övernatta på en strand i närheten. Allt verkar vara frid och fröjd tills en tjej ur lokalbefolkningen blir bjuden på lite gräs och en spökhistoria vid lägerelden...

Devils Angels är en ganska snäll bikerfilm, inte så mycket våld, barslagsmål och dekadens som i de andra filmerna jag sett. Det är en hel del humoristiska repliker och glimten i ögat-repliker som läggs in här och där, ett praktexempel är när en tjej i The Skulls får frågan "Are you a mama?" och svarar "Hell no - I'm just pregnant!". En lätt retarderad biker i björnfitta slänger iväg en hel del dumma kommentarer och repliker till sin sidekick stup i ett, ganska underhållande. Miljöerna är ganska standard och dammiga men ett övergivet flygfält med massa stridsflygplan i inledningsscenen är rätt imponerande. Knuttarna är ganska unisont klädda i svart och har de sedvanliga nazi-emblemen på sina västar och är rätt ruffiga, dock inte lika skitiga och ruffiga som i Angel Warriors. Ingen höjdarfilm men med tanke på att den är ganska kort, runt 80 minuter, så är det inte bortkastad tid. Musiken och humorreplikerna och de sedvanligt (få men) vackra kvinnorna höjer allt ett snäpp.

Run, Angel, Run (USA 1969, Iver Film Services U.K.)

Originaltitel: Run, Angel, Run
Regissör: Jack Starrett

Bättre sent än aldrig, här kommer några rader om den i mitt tycke ganska udda bikerfilmen Run, Angel, Run.

Angel (William Smith, Maniac Cop, Hell Comes to Frogtown och ett otal andra filmer) vill lägga bikerlivet bakom sig och har sålt ut sitt motorcykelgäng genom att medverka i ett stort tidningsreportage.
Priset? 10 000 dollar att hämta i Frisco och...kanske tillochmed sitt eget liv?
Hans f.d. vänner i gänget får snabbt reda på publiciteten och sätter efter honom direkt. Dom hittar Angel och hans tjej Laurie vid en tågstation och en
fantastiskt snygg scen följer. De fyra gängmedlemmarna börjar jaga Laurie, först filmas det i diptyk, sen triptyk och sist i polyptyk. Riktigt snyggt med fyra motorcyklar som i separata filmrutor åker runt Laurie i mitten.
Till sist lyckas Angel och tjejen ta sig ombord på ett godståg och hamnar i en vagn med en bunt luffare, inte helt oväntat uppstår komplikationer.
Efter ett tag på resande fot hittar de två ett äldre hus som dom hyr,
Angel lyckas få jobb som fårskötare på en närliggande gård. Det nya, lugnare livet i tvåsamheten med lönearbete och vardagsbestyr är dock inte så lätt att anpassa sig till. Angels alkoholvanor gör sig påminda, precis som ett uselt humör och i bakhuvudet finns alltid vetskapen om hans gamla gäng som fortfarande är ute efter honom. Gänget kommer hela tiden närmre och närmre...

Det här är ingen vanlig "åka hoj och festa"-bikerrulle utan över lag ett ganska allvarligt drama om svårigheten med att hitta tillbaka till ett "vanligt" liv utanför bikerkulturens utslagenhet med karatefyllor, gräsrökning, slagsmål och allt annat som hör till (i den romantiserade bikerfilmsvärlden dvs).
Visst har vi det obligatoriska barslagsmålet, supandet och gräsrökandet men fokus ligger på Angel och Laurie samt deras relation. Vill man ha videobolagets version av storyn (som fokuserar på de mer fartfyllda passagerna) så är det fritt fram att läsa baksidestexten på insticket där nästan hela filmen avslöjas. Är det något man lärt sig av långa baksidestexter så är det att inte läsa dom innan man sett filmen, då man oftast fåt hela filmens händelseförlopp och slut serverad i texten.

Run, Angel, Run är över lag snyggt filmad, fina flerbildsscener förekommer på fler ställen än som i jaktscenen vid tågstationen men är som mest utstuderad där. Soundtracket är inte så brett men rätt bra och innehåller lite flöjtig tung funk, lite hårdrock och en oväntat glad sång.

Angel Warriors (USA 1971, Megafilms U.K.)

Originaltitel: Angels Hard As They Come
Regissör: Joe Viola

Inledningsvis vill jag ursäkta för den dåliga scanningen av insticket till filmen. Någon har klantigt nog tejpat fast insticket till plasten på boxen men som tur är blev den häftiga framsidan till insticket ganska skarp.

Jag fick hem en bunt med bikerfilmer för nån vecka sedan, efter att ha sett den australiensiska bikerfilmen Stone för några månader sedan fick jag mersmak och när en brittisk gentleman kunde tänka sig att sälja 5 filmer inom genren för 4 pund styck var jag inte den som tackade nej.

Long John, Monk och Juicer, medlemar i motorcykelgänget Angels håller på med en knarkdeal när polisen plötsligt dyker upp. Dom kommer överens med köparna att göra upp den några dagar senare istället. Efter att ha skakat av sig polisen hamnar Angelsmedlemmarna på en bensinmack där några bikers från gänget The Dragons tankar. Dom blir medbjudna på en fest som The Dragons ska ha i en spökstad mitt ute i öknen och hakar självfallet på. Spökstaden "Lost Cause" har säkerligen varit inspelningsplats för otaliga amerikanska westerns från 50-talet, det är en riktigt sliten westernstad med mycket känsla. I staden huserar ett gäng hippies som kuvats av The Dragons, dom vågar inte göra mycket väsen ifrån sig.

Direkt när Angelsmedlemmarna kommer till staden utmanas Long John av The Dragons psykiskt instabila ledare General (försedd med Preussisk hussarpickelhuva) på ett mc-race och efter att General förlorat går det bara utför. Under kvällens festligheter blir en hippietjej våldtagen och mördad och skulden faller på Angels. En orättvis rättegång hålls och Angels blir dömda för mordet. General visar under rättegången prov på sitt dag- och natthumör, poserar som Jesus på korset och är allmänt tokig. Kanske är det ren skådespelartalang eller så är mannen galen på riktigt.
Hur ska det gå för Long John och hans polare? Vad kommer hända med knarkdealen och kommer dom att ta sig levande ur spökstaden?

En hysteriskt rolig scen som måste nämnas är när Long John och Juicer lurar sig ut ur cellen där dom hålls fågna. Hippietjejen som ansvarar för matlagningen kryddar middagen med några sockerbitar dränkta i LSD och kvällens fest ballar ur. Long John och Juicer förklarar för sin fångvaktare att dom är färgkritor som en skolklass väntar på att få rita med och att vakten måste låsa upp skåpet som dom är instängda i - Självfallet släpper den trippande vakten ut färgkritorna och babblar om blått, grönt och vackra landskap.

Att sätta sig och se Angel Warriors är allt annat än bortkastad tid, det är en och en halv timmes bra underhållning. Knuttarna är rejält skitiga, skäggiga och slitna och är troligen inte skådisar utan äkta vara som luktar på långt håll. Spökstaden ger lite westernkänsla och där är andra element i filmen som bidrar mer till den känslan. Inbakat i allt är även lite tidstypisk motsättning mellan den svarte bikern Monk och några vita. Under filmens gång är det väldigt få människor från den "vanliga världen" (som inte är bikers eller hippies) som är med i bild vilket ger en känsla av utanförskapet som framförallt bikers, men även hippies eftersträvade. Rättegången är ett intressant element, Soundtracket är inte remarkabelt men passar väl in, mest hårdrock men även lite funk och vanlig rock.
Mina varmaste rekommendationer!

Stone (Australien 1974, VTC Sverige)

Originaltitel: Stone
Regissör: Sandy Hartbutt

Ett motorcykelgäng, Grave Diggers, rullar in på ett miljömöte och kastar glåpord mot politikern som håller tal. En av gängmedlemmarna, Toad, (Hugh Keays-Byrne, som vi även kan se som Toecutter i Mad Max) trippar rejält och rör sig bort från sitt gäng och miljömötet. Toad har tunnelseende, ett svallande, pipande ljud svämmar ur tvns små högtalare och färgerna förvrängs, han lallar förbi en bunt Hare Khrisna-medlemmar som glatt trummar sig fram, han smeker ett krigsmonument för att sekunden senare befinna sig på taket till ett intilliggande hus. Plötsligt avfyras flera skott mot politikern på mötet och Toad får syn på skytten. Innan han hoppar ner från taket och Grave Diggers åker därifrån får mördaren en snabb flukt på gängets ryggemblem. En efter en börjar Grave Diggers medlemmar stryka med i märkliga olyckor. Vem är mördaren?
Stone, en slibbig, lågt rankad polis sätts på jobbet. Han ska infiltrera Grave Diggers och försöka få reda på vem mördaren är. Efter att han fått uppdraget får vi i lite mer än en timme följa Grave Diggers vardag, vilket är riktigt underhållande. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Dom snackar en del om att hämnas på mördaren men det dröjer länge innan dom kommer till skott. Knuttarna driver rätt hårt med Stone, som till en början har svårt att komma in i gänget, och frågar vid ett tillfälle om han någon gång varit "stoned", vilket översätts till stenpackad. Haha!

Grave Diggers är enligt insticket "En liga som rånar, mördar, knarkar, slåss och är grymma". Stämmer utmärkt. Attityden är verkligen "Vi skiter i allt och gör vadfan som faller oss in och". Dricker man inte öl så röker man gräs, röker man inte gräs, ja då dricker man en öl. Om nån okänd kommer in på deras stamhak, då får dom på truten efter att ha blivit tvingade att bjuda på cigg. Duscha? Det gör man bäst i öl. Det här är ett riktigt skitigt gäng. Gänget, som bor i en gammal bunker vid havet leds av "Undertaker", ingen mindre än Sandy Hartbutt själv. Under sig har han medlemmar med fantastiska namn såsom Hooks, Stinkfinger, Zonk och Dr. Death. (Vincent Gil, som man även kan se som Night Rider i Mad Max)
Dr. Death är enögd, har hög hatt och bär en mantel med ett pentagram på. Ovanpå detta sover han i en kista och röker på mer eller mindre konstant. Vid begravningen en av gängmedlemmarna åkallar Dr. Death Satan. Hårt! Polisen är där och vill ställa lite frågor och får av en kyrkogårdsarbetare reda på att hela gänget är en...satanisk sekt. Ah...hemmatolkad satanism ala 60- och 70-tal, det där är jag svag för.

Inte så mycket till handling i den här bikerrullen som sagt men vad gör det? Det är skön underhållning, knuttarna festar, rullar runt och slåss i nästan en och en halv timme. Så fixa ett sexpack eller två, ring hem några polare, luta er tillbaka i soffan och bara njut! VTC släppte Stone i 3 omgångar, varje gång med nytt instick. Insticket ovan är från det första släppet.