Veckans idolbild: Paul Naschy

Hans riktiga namn var Jacinto Molina Álvarez och för läsarna här på Kulturslasken är han säkerligen ingen okändis. En tyngdlyftare som medverkade i uppåt hundra filmer, mestadels skräckfilmer. För de flesta skräck- och skräpfilmsentusiaster är han kanske mest känd för rollen Waldemar Daninsky, som han med stor entusiasm gestaltade i över tio filmer, som vid fullmåne brukar förvandlas till ett hårigt odjur...

Utan brallor i Tyrolen (Västtyskland 1974, Mickes Video Tape AB)

Originaltitel: Auf der Alm, da gibt's koa Sünd

Regissör: Franz Josef Gottlieb

En rafflande biljakt! En vetenskapsman blir förföljd av två hemliga agenter. Vetenskapsmannen stannar vid en bilmack och kör på stegen som den korkade föreståndaren står på. Agenterna kör i diket, efter att ha blivit uppehållna av en massa kossor som står på vägen. De beslutar sig för att skjuta vetenskapsmannen med snipergevär (liknar mest ett luftgevär med ett kikarsikte på) från avstånd. Vad är det han har som de vill åt? En mikrofilm med en hemlig formel för hur man tillverkar bensin från mull, såklart.

Så börjar den, en i raden av alla de tyska mjukporrfilmer utspelandes i den österrikiska Tyrolen som producerades under 70-talet. Detta är sexploitation blandat med den allra torraste buskishumorn. En genre som idag är lika stendöd som bortglömd. I vanlig ordning bjuds det på en fasligt massa springande, klättrande uppför stegar, dumma (men sexglada) bönder, en idiotisk poliskonstapel som inte lyckas med nånting, slapstick-humor, fulla öldrickande österrikare, folkmusik, vackra Tyrolmiljöer och naturbilder m.m.

Och i vanlig ordning inser byborna att de kan bli rika på den konstgjorda bensinen, så de beslutar att gömma mikrofilmen i ett par läderbyxor. Självklart måste den skinnbeklädda kvinnliga agenten leta i alla byns mäns läderbyxor, och ni kan ju gissa hur det slutar... (Hon påstår för övrigt att hon bara kan tänka ordentligt medan hon har sex.)

Detta är film man kort sagt blir på gott humör av. Rekommenderas till alla förutom de som inte står ut med tyska/österrikiska folkvisor, skildring av kvinnor som kåta sexgalningar som ligger med vem som helst när som helst eller torr buskishumor.

Sinbad of the Seven Seas (Italien/Usa 1989, Cannon Video U.K.)

Originaltiel: Sinbad of the Seven Seas
Regissör: Enzo G. Castellari


Lou Ferrigno, Enzo G. Castellari och Luigi Cozzi. Lou Ferrigno utan skägg, Castellari som ligger bakom guldrullar som Inglorious Bastards och The New Barbarians samt Cozzi vars specialeffekter och även vars mästerverk Starcrash inte kan ha lämnat någon oberörd. En trevlig treenighet som gav mig höga förväntningar och inte blev jag besviken.
Med tanke på förra veckans idolbild känns lite dravel om en film där Ferrigno spelar huvudroll helt rätt.

En mamma berättar en saga för sin dotter som ska sova, sagan är ingen mindre än den om Sinbad (Lou Ferrigno) och hans besättning; dvärgen, vikingen (med blonda flätor), samurajen (Hal Yamanouchi), och den skallige kocken som tillsammans med prins Ali ska slåss mot den elake Jaffar som har kalifen och prinsessan i sitt våld. Mamman agerar berättarröst genom hela filmen och förklarar så gott som allt som händer. Mycket irriterande tycker vissa, jag brydde mig inte direkt om det eftersom jag själv såg filmen som en godnattfilm.

Hursomhelst, den onde Jaffar (varje gång Jaffar nämns under filmens gång så är det "The EVIL wizard Jaffar" som gäller. Om jag fick en krona för varje gång det påpekas att Jaffar är ond så skulle jag vara ganska rik vid det här laget) har en ofelbar plan för att ta makten över staden Basrah, bli Kalif och få gifta sig med prinsessan. Han hypnotiserar kalifen (som är väldigt lik Disneys tecknade sultan i Aladdin) och tillfångatar prinsessan och lägger henne i en hjärntvättsmaskin som snarare ser ut som ett tunnelväxthus med röda rör istället för en hjärntvättsmaskin. Jaffar tillber de mörka gudarna och hux flux är alla invånare i Basrah försunna. Sinbad och hans besättning lägger till i hamnen, Sinbad märker att något är fel och säger "There's nobody here." varpå dvärgen säger "There's nobody here". "I just said that. That's the point!" svarar Sinbad rappt. Redan här märker man att det är en och en halv timmes pur underhållning som väntar. De urusla replikerna haglar! Sinbad konfronterar Jaffar men kommer inte längre än så, han trillar ner genom en fallucka och finner sig i en fånghåla full av en massa elaksinna ormar. Dock lyckas han övertala ormarna att samarbeta med honom, knyter helt sonika ihop dom till ett rep som han sedan använder sig av för att rymma från fängelsehålan. Jaffar måste göra något för att hindra Sinbad och hans besättning från att omkullkasta hans järngrepp (Eller vad man ska kalla det) om Basrah och gömmer 4 heliga stenar på olika platser. Sinbad och hans besättning måste hitta stenarna för att kunna besegra Jaffar och även för att vi ska kunna se dom slåss mot massa häftiga monster ala Luigi Cozzi!

Efter att ha besökt ett häftigt orakel så blir det under resten av filmen en härlig resa mellan olika öar och platser där framförallt Sinbad men även hans färgglada (samurajen är helt vansinnigt klädd) besättning måste slåss mot olika faror. Stenmonster, slemmonster som skjuter laser, odöda krigare som enbart dör om man sliter ut deras hjärta och mosar det (odödas hjärtan innehåller grönt slem, så är det), spöken i rustningar, förförande amazoner osv. En helt fantastisk kavalkad av härliga möten med andra ord! Miljöerna, kulisserna och monsterna är dessutom riktigt bra.
Det finns mycket mer att säga om filmen och det finns ett otal dumma scener och repliker jag gärna skulle återge men för er som vill se filmen ska det såklart finnas en del att upptäcka på egen hand.

Veckans idolbild: Lou Ferrigno

Här i rollen som ankarsvingande huvudrollsinnehavare i Luigi Cozzis storslagna, färgsprakande, mytologiska spektakel Hercules (1983).

Galaxina (USA 1980, HemVideo Film)

Originaltitel: Galaxina
Regissör: William Sachs

Året är 3008 och Förenade Galaxfederationen håller ordning och reda i galaxen. Polisskepp nummer 308, Evigheten, är på ett vanligt patrulljobb under den sista etappen på ett sjuårsuppdrag, när det plötsligt stöter på ett mystiskt skepp med nån slags rymdvarelse med en guldmask ombord. Utomjordingen visar sig vara Ordric från planeten Mordric och självklart blir det en kort rymdstrid när han vägrar att ange vad han har för uppsåt eller vart han är påväg. Skeppet försvinner sedan och besättningen ombord Evigheten klarar sig oskadda.

Evighetens besättning ja, bestående av kapten Cornelius Butt, sergeant Thor, samt ett gäng andra udda typer, och såklart den supersexiga robotkvinnan Galaxina (spelad av Dorothy Stratten, känd från bl.a. Ett Buck Rogers-avsnitt och Playboy); når den verkligen upp till vad som utlovas på HemVideo Film-utgåvans baksida? Låt mig citera; "Snacka om häftig besättning på det här polisrymdskeppet. Typerna i Star Wars är som avslagen sockerdricka jämförda med dom här!" Nja, jag vet inte riktigt. De är ju betydligt mer korkade än hjältarna i Star Wars, den saken är åtminstone klar. Skönast är nog den gamle kinesgubben, som hela tiden röker pipa och kommer med visa ordspråk, som till exempel "People are like sea ship, roar when in fog" och "Life's just one damn thing after another". Vilken funktion ombord på skeppet fyller han egentligen? Sen får vi ju inte glömma skeppets fånge som sitter inlåst bakom galler - Rockeater, som käkar stenar. Han sitter förövrigt fängslad därför att han åt upp någon kunglighets juveler. Ibland går kapten Butt ner till skeppets fängelsehåla för att tortera honom med dåliga skämt, vilket han såklart avskyr.

Hur som helst, Evighetens besättning får helt plötsligt ett oväntat och inte så värst uppskattat uppdrag – de ska åka till planeten Alta 1, vilket tar 27 år (eftersom Evigheten saknar en "överväxel"), där de ska ta prover av Blå Stjärnan (vilket idiotiskt nog följs av nån slags orgelfanfar och körsång, från ingenstans, varje gång det nämns). För att höja moralen innan uppdraget får de chansen att koppla av litegrann på Kitty's rymdbordell. Kitty är en riktigt ful varelse av något slag, liksom många andra av de som huserar och jobbar på bordellen.

Dessutom, innan uppdraget påbörjas, hinner kapten Butt äta ett konstigt ägg, vilket leder till att han kräks upp en liten rymdvarelse som springer iväg och gömmer sig (påminner om då xenomorfen i Alien föds), och Thor börjar opassande nog bli förälskad i Galaxina. Tyvärr är det förbjudet för rymdpoliser att "fraternisera med maskiner", så varje gång de pussas får han elstötar och det sprakar och har sig (likaså varje gång besättningsmedlemmarna försöker daska henne på rumpan när hon serverar vid middagsbordet). Ett till problem är för övrigt att Galaxina saknar talförmåga.

När de reser till Alta 1 så saboterar den lilla krabaten, som kapten Butt kräktes upp tidigare, den "cryo sleep"-sovkapsel som kaptenen sover I under resan, vilket resulterar i att han åldras (eller åtminstone blir extremt hårig). När de andra sover i kapslarna under resan är Galaxina vaken och sköter skeppet. Hon börjar mer och mer bli förälskad i Thor och hon programmerar sig själv så att hon får förmågan att tala, samt så att hon blir varm och mjuk, nästan helt mänsklig.

Utan att avslöja för mycket, så kommer de i alla fall fram till Alta 1 år 2035. Galaxina får i uppdrag att gå ut på planetens yta för att hämta proverna de kom för. Allt är rött på planeten och allting är ganska primitivt. Galaxina kommer till en westernstad där hon går in på en restaurang som serverar människokött av olika slag. Där finns fullt av konstiga rymdvarelser och en bartender vid namn Spot (gissa vem han liknar). Restaurangen liknar för övrigt cantinan på planeten Tatooine I första Star Wars-filmen väldigt mycket. Givetvis dyker Ordric upp och det blir en rafflande kamp, med westernduell av klassiskt snitt (fast med laservapen istället för revolvrar) och ett gäng som säger sig härstamma från kriminella motorcykelgängmedlemmar från Jorden, och som dyrkar guden Harley Davidson, dyker också upp.

Filmen är som ni säkert fattat vid det här laget fylld till bredden med kass humor och dåliga skämt. Men jag kan inte annat än gilla den. På något vis är det en väldigt charmig och underhållande rulle, sin banalitet och sexism till trots. Dessutom presenteras den här i widescreen, tack HemVideo Film för det!