Run, Angel, Run (USA 1969, Iver Film Services U.K.)

Originaltitel: Run, Angel, Run
Regissör: Jack Starrett

Bättre sent än aldrig, här kommer några rader om den i mitt tycke ganska udda bikerfilmen Run, Angel, Run.

Angel (William Smith, Maniac Cop, Hell Comes to Frogtown och ett otal andra filmer) vill lägga bikerlivet bakom sig och har sålt ut sitt motorcykelgäng genom att medverka i ett stort tidningsreportage.
Priset? 10 000 dollar att hämta i Frisco och...kanske tillochmed sitt eget liv?
Hans f.d. vänner i gänget får snabbt reda på publiciteten och sätter efter honom direkt. Dom hittar Angel och hans tjej Laurie vid en tågstation och en
fantastiskt snygg scen följer. De fyra gängmedlemmarna börjar jaga Laurie, först filmas det i diptyk, sen triptyk och sist i polyptyk. Riktigt snyggt med fyra motorcyklar som i separata filmrutor åker runt Laurie i mitten.
Till sist lyckas Angel och tjejen ta sig ombord på ett godståg och hamnar i en vagn med en bunt luffare, inte helt oväntat uppstår komplikationer.
Efter ett tag på resande fot hittar de två ett äldre hus som dom hyr,
Angel lyckas få jobb som fårskötare på en närliggande gård. Det nya, lugnare livet i tvåsamheten med lönearbete och vardagsbestyr är dock inte så lätt att anpassa sig till. Angels alkoholvanor gör sig påminda, precis som ett uselt humör och i bakhuvudet finns alltid vetskapen om hans gamla gäng som fortfarande är ute efter honom. Gänget kommer hela tiden närmre och närmre...

Det här är ingen vanlig "åka hoj och festa"-bikerrulle utan över lag ett ganska allvarligt drama om svårigheten med att hitta tillbaka till ett "vanligt" liv utanför bikerkulturens utslagenhet med karatefyllor, gräsrökning, slagsmål och allt annat som hör till (i den romantiserade bikerfilmsvärlden dvs).
Visst har vi det obligatoriska barslagsmålet, supandet och gräsrökandet men fokus ligger på Angel och Laurie samt deras relation. Vill man ha videobolagets version av storyn (som fokuserar på de mer fartfyllda passagerna) så är det fritt fram att läsa baksidestexten på insticket där nästan hela filmen avslöjas. Är det något man lärt sig av långa baksidestexter så är det att inte läsa dom innan man sett filmen, då man oftast fåt hela filmens händelseförlopp och slut serverad i texten.

Run, Angel, Run är över lag snyggt filmad, fina flerbildsscener förekommer på fler ställen än som i jaktscenen vid tågstationen men är som mest utstuderad där. Soundtracket är inte så brett men rätt bra och innehåller lite flöjtig tung funk, lite hårdrock och en oväntat glad sång.

Angel Warriors (USA 1971, Megafilms U.K.)

Originaltitel: Angels Hard As They Come
Regissör: Joe Viola

Inledningsvis vill jag ursäkta för den dåliga scanningen av insticket till filmen. Någon har klantigt nog tejpat fast insticket till plasten på boxen men som tur är blev den häftiga framsidan till insticket ganska skarp.

Jag fick hem en bunt med bikerfilmer för nån vecka sedan, efter att ha sett den australiensiska bikerfilmen Stone för några månader sedan fick jag mersmak och när en brittisk gentleman kunde tänka sig att sälja 5 filmer inom genren för 4 pund styck var jag inte den som tackade nej.

Long John, Monk och Juicer, medlemar i motorcykelgänget Angels håller på med en knarkdeal när polisen plötsligt dyker upp. Dom kommer överens med köparna att göra upp den några dagar senare istället. Efter att ha skakat av sig polisen hamnar Angelsmedlemmarna på en bensinmack där några bikers från gänget The Dragons tankar. Dom blir medbjudna på en fest som The Dragons ska ha i en spökstad mitt ute i öknen och hakar självfallet på. Spökstaden "Lost Cause" har säkerligen varit inspelningsplats för otaliga amerikanska westerns från 50-talet, det är en riktigt sliten westernstad med mycket känsla. I staden huserar ett gäng hippies som kuvats av The Dragons, dom vågar inte göra mycket väsen ifrån sig.

Direkt när Angelsmedlemmarna kommer till staden utmanas Long John av The Dragons psykiskt instabila ledare General (försedd med Preussisk hussarpickelhuva) på ett mc-race och efter att General förlorat går det bara utför. Under kvällens festligheter blir en hippietjej våldtagen och mördad och skulden faller på Angels. En orättvis rättegång hålls och Angels blir dömda för mordet. General visar under rättegången prov på sitt dag- och natthumör, poserar som Jesus på korset och är allmänt tokig. Kanske är det ren skådespelartalang eller så är mannen galen på riktigt.
Hur ska det gå för Long John och hans polare? Vad kommer hända med knarkdealen och kommer dom att ta sig levande ur spökstaden?

En hysteriskt rolig scen som måste nämnas är när Long John och Juicer lurar sig ut ur cellen där dom hålls fågna. Hippietjejen som ansvarar för matlagningen kryddar middagen med några sockerbitar dränkta i LSD och kvällens fest ballar ur. Long John och Juicer förklarar för sin fångvaktare att dom är färgkritor som en skolklass väntar på att få rita med och att vakten måste låsa upp skåpet som dom är instängda i - Självfallet släpper den trippande vakten ut färgkritorna och babblar om blått, grönt och vackra landskap.

Att sätta sig och se Angel Warriors är allt annat än bortkastad tid, det är en och en halv timmes bra underhållning. Knuttarna är rejält skitiga, skäggiga och slitna och är troligen inte skådisar utan äkta vara som luktar på långt håll. Spökstaden ger lite westernkänsla och där är andra element i filmen som bidrar mer till den känslan. Inbakat i allt är även lite tidstypisk motsättning mellan den svarte bikern Monk och några vita. Under filmens gång är det väldigt få människor från den "vanliga världen" (som inte är bikers eller hippies) som är med i bild vilket ger en känsla av utanförskapet som framförallt bikers, men även hippies eftersträvade. Rättegången är ett intressant element, Soundtracket är inte remarkabelt men passar väl in, mest hårdrock men även lite funk och vanlig rock.
Mina varmaste rekommendationer!

Dune Warriors (Filippinerna/USA 1991, SF Sverige)

Regissör: Cirio H. Santiago
Originaltitel: Dune Warriors

Pang! Bom! Pang! Vi kastas rakt in i anfallet mot en liten by i...ett grustag. Ondingen William och hans pseudomilitaristiska gäng är på jakt efter vatten och får av en överlevande bybo reda på att byn Chinlee har en aldrig sinande vattenkälla. William planerar att anfalla och ta över Chinlee om en vecka. Prima! Då hinner Val, en kvinna från byn Chinlee dra ut i öknen, träffa Michael (David Carradine) som har rejäl beef med William samt ta sig in till en stad (samma som i Raiders of the Sun)
för att rekrytera krigare. Dessa ska tillsammans med Michael försvara Chinlee mot William och hans gäng. I staden är det full rulle, Rick Hill (från Deathstalkerfilmerna) ägnar sig åt ett riggat futuristiskt tornerspel på motorcross tillsammans med två kumpaner.
De tre värvas av Val och sen är det som så ofta i Santiagos filmer mycket transportsträckor. Någon tillfångatas, rymmer, jagas av skurkar i mattsvarta plåtklädda bilar som exploderar. Någon medlar med skurken, rymmer, jagas av skurkar i mattsvarta plåtklädda bilar som exploderar osv. Ja, ni som sett nån Santiagofilm känner till modellen. Slutstriden är riktigt explosionstät och fylld av slagsmål/närstid med usel koreografi.

Gurun Santiago presterade inte mindre än 7 postapokalypsfilmer under sin levnadstid. Dune Warriors är den näst sista i ordningen
(hans sista film, Road Raiders, slutförs posthumt så totalt är det 8 pa-filmer på meritlistan) och skiljer sig en del från dom andra filmerna, dels för att den är inspelad i Usa och inte i Filippinerna och
dels för att manuset är lite influerat av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichinin no samurai, 1954). Kanske hade Santiago lite mer pengar än vanligt när Dune Warriors spelades in, just eftersom den är inspelad i Usa, det är nya skrotbilar (en ser ut att vara en Volvo 240!)
, David Carradine är med (inte världens dyraste skådis, men ändå) men samtidigt är kulisserna lite billigare än vanligt. Husen i början av filmen verkar vara byggnadsställningar med tyg på och förskansningen av byn Chinlee verkar vara gjord av wellpapp. Visst är det billigt men
jag känner mig som hemma i Santiagos postapokalypsfilmer. Har man sett en så vet man nästan exakt vad man kan vänta sig av nästa. Det enda jag skulle vilja haft mer av är filippinodvärgarna
och så saknade jag en snabbspolad biljakt, det är alltid trevligt. Är man sugen på taffliga slagsmål, en svärdsvingande David Carradine och en massa explosioner så är det här helt rätt film. Dock, långt ifrån Santiagos bästa pa-röjare till film men med tanke på att den inte är längre än 74 minuter så är det inte bortkastad tid.

Postapokalypsinfo:
År: 2040
Landskap: Grustag, grustag, grustag
Apokalypsen orsakades av: Okänt
Story: Kvinna hyr krigare för att försvara vattenkälla.
Modifierade fordon: Massor av mattsvarta bilar, en trike och nån hoj till.
Brist på mat/vatten/bensin: Nej/Ja/Ja
Hockey/fotbollsskydd: Ja!
Nitat läder: Nja, lite nitarmband men inte mer än så.
Mutanter: Nja, Cyborgs.
Soundtrack: Vanlig spännings/actionmusik ala Santiago+PANFLÖJT

Lystring alla ostfilmsäslkare

Låg aktivitet just nu, men det har sina förklarningar:

Humungus vhs-spelare har kastat in handduken, han har dock hört rykten om en övergiven fabrik fylld av panasonicspelare och kommer söka lyckan där för att vidare kunna berätta om ödelandets hockeyskyddsprydda män.

Dr. Ygor jobbar natt och utför lykantropiska experiment på intet ont anande själar, men så fort han har tid över och är vid sina sinnes fulla bruk kommer han återigen skriva om fantastiska filmer bortom dina vildaste och våtaste fetboxdrömmar!

Så kära läsare - Håll ut!

The Bronx Executioner (Italien 1989, Tower Vision Sverige)

Originaltitel: Il giustiziere del Bronx
Regissör: Vanio Amici

Vad får man om man använder sig av 75% filmmaterial från den redan ganska usla Final Executioner, filmar lite nytt material och öser i en mixer? The Bronx Executioner såklart!
Jag hade länge sett fram emot att se denna klipp-och-klistra-postapokalypsrulle och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. En och en halv slumrig timme senare kände jag mig mest förvirrad och tyckte lite synd om de som lagt sina surt förvärvade pengar på att hyra den här filmen på tidigt 90-tal.

Så...vad handlar filmen om, var utspelar den sig, talar insticket sanning? Såklart inte.

Det är inte våldsverkare som anfaller New York, det här är historien om en nyutexaminerad polis, James, som ska röja upp lite i New York, nej, fan, jag menar såklart. ödelandet. Filmen utspelar sig uppenbarligen inte i New York, inte ens i något som liknar New York. Det är grustag, fabrikslokaler och så det fina slottet från Final Executioner.
I ödelandet träffar James "Den stora negersheriffen THE BLACK", ingen mindre än Woody Strode. Problemet är att Strode inte är med i den här filmen utan i Final Executor, så när James och The Black är med i samma scen får man bara se axeln och lite av ryggen på en person som har samma sorts skjorta som Strode har i Final Executor. James tränas, precis som polisen som träffar Strode i Final Executor. Än sämre träningsscener än i nyss nämnda film följer, The Black är missnöjd som fan med James prestation men bestämmer sig likväl för att ge honom sin sheriffstjärna dagen efter.

Medan James tränas introduceras vi till cyborgs som slåss med människor men eftersom cyborgsen inte har några som helst cyborgattribut är det lite svårt att hänga med på vem som är vad under filmens gång eftersom det klipps så friskt och ologiskt hela tiden. Både cyborgsen och människorna har nitläder vilket gör det än svårare att särskilja dom. Det kastas dessutom in ett elakt gäng med cyborgs, lett av Margie Newton (som även spelar i Final Executor). I Bronx Executioner heter hennes karaktär Margie. Snacka om brist på fantasi. Börjar ni förstå den totala förvirringen i den här filmen?
Hursomhelst är den manlige cyborgledaren (som verkar lätt retarderad) kär i en människa, hon kommer på villovägar och stryker till sist med. James och cyborgledaren slår sina påsar ihop och bestämmer sig för att hämnas på de som ligger bakom det hela.

En kul detalj är den kvinnliga ledaren för det andra cyborggänget faktiskt är den enda som är med i både Final Executor och The Bronx Executioner. Volymen på både hennes hår och byst ökar och minskar mellan klippen från de olika filmerna.

Det här är ingen "Så dåligt så att det blir bra-film", ingen postapokalypsrulle man måste se såvida man inte är komplettist eller en film som blir bra efter några öl. Visst, här är ett småråttigt fordon som cyborgsen åker runt i, lite nitläder och en del action i första halvan men inte mer än så att gotta sig i.

Postapokalypsinfo:
År: Okänt.
Landskap: Grustag, industribyggnader, ett fint slott.
Apokalypsen orsakades av: Kärnvapenkrig?
Story: Polis och Cyborg slåss mot andra cyborgs
Modifierade fordon: Massor av mattsvarta bilar, tre stridsvagnar, en del trikes.
Brist på mat/vatten/bensin: Ja/Nej/Nej
Hockey/fotbollsskydd: Nej.
Nitat läder: Hälften av "skådisarna" bär nitläder.
Mutanter: Nja, Cyborgs.
Soundtrack: Spänningsmusik på synth.

Veckans idolbild: Paul Naschy

Hans riktiga namn var Jacinto Molina Álvarez och för läsarna här på Kulturslasken är han säkerligen ingen okändis. En tyngdlyftare som medverkade i uppåt hundra filmer, mestadels skräckfilmer. För de flesta skräck- och skräpfilmsentusiaster är han kanske mest känd för rollen Waldemar Daninsky, som han med stor entusiasm gestaltade i över tio filmer, som vid fullmåne brukar förvandlas till ett hårigt odjur...