Originaltitel: Thor il conquistatore
Regissör: Tonino Ricci (alias Anthony Richmond)
I kölvattnet av Conan barbaren (Conan the Barbarian, 1982) producerades en rad filmer, inspirerade av denna storslagna filmatisering baserad på Robert E. Howards berättelser om cimmerianen Conan, eller kanske snarare baserad på Marvel Comics serieversion av den muskulöse och melankoliske barbarkrigarens äventyr. Dessa filmer producerades främst, men inte uteslutande, i Italien och Argentina, och kanske var de mer rena Conan barbaren-kopior, finansierade av skamlösa producenter som helt enkelt insåg att det skapats en marknad för fantasyfilm, än att helt enkelt bara vara "inspirerade". Helt plötsligt anlitades bodybuilders som skådespelare och utrustades med bredsvärd, höftskynke och fluffiga pälsbenvärmare. Fotomodeller, helt oförmögna till något som helst trovärdigt skådespelande, fick hoppa in som prinsessor i nöd alternativt lättklädda amazonkrigare. Fantasy och barbarkrigare var glödhett under 80-talet och självklart var detta ett vinnande koncept att locka biopublik på. Men själva filmerna då, kan de påstås vara sevärda i all sin skräpighet? För majoriteten av dessa filmer är skräpfilm på allra högsta nivå (eller lägsta nivå, beroende på hur man ser det...), med en minimal budget. Någon kvalitet, enligt både cineastsnobben och den genomsnittlige Hollywood-filmtittaren, finns det för det mesta inte att tala om.
Inom exploatationfilmen är detta ett välkänt fenomen. Ni som läser här i bloggen är säkert väl medvetna om det. Så fort en film blir en framgångsrik publiksuccé och det klirrar glatt i kassan så är det mer en regel än ett undantag att det dyker upp en hel radda efterapningar överallt i världen, och detta var som bekant italienarna experter på, med sin historia av spaghettiwestern, Hajen-kopior, Rambo-kopior, Mad Max 2-kopior och så vidare. Just Mad Max 2 (Mad Max 2: The Road Warrior, 1981) kan sägas ha gett upphov till hela postapokalypsfilmgenren (åtminstone de som gjordes efter att den haft premiär), som på många sätt hör ihop med barbarfilmgenren, inte minst för att det skapades en hel del hybrider av dessa båda exploitationfilmgenrer.
En sådan film, med största sannolikhet skapad enbart för att håva in så mycket pengar som möjligt åt finansiörerna till kostnaden av en nästintill obefintlig budget, är Thor the Conqueror. Svenska hyrvideodistributören Videotape Center, med bas i Solna, Stockholm när det begav sig, släppte en rad, i Sverige unika, utgåvor av italienska barbarfilmer på VHS under första halvan av 80-talet. Fyra, närmare bestämt. Dessa var The Sword of the Barbarians (Sangraal, la spada di fuoco, 1982), Ironmaster (La guerra del ferro - Ironmaster, 1983), The Throne of Fire (Il trono di fuoco, 1983) och så Thor the Conqueror. Filmerna har mycket gemensamt (utöver att alla vara italienska produktioner), då de återanvänder allt från skådespelare, statister eller rekvisita etc, med undantag då för Umberto Lenzins Ironmaster, som är en fransk-italienska samproduktion. Rent manusmässigt är den ena mer idiotisk än den andra, och frågan är om inte Thor the Conqueror kammar hem priset som mest IQ-befriad och troligtvis den minst påkostade av dessa fyra klassiska barbarfilmstitlar. Detta hindrar dock inte filmen från att vara både underhållande och sevärd. Med tanke på den minimala budgeten så är detta ett fullkomligt unikt filmäventyr som aldrig tidigare skådats - varken före eller efter.
Det hela börjar med att vi får se några personer gå omkring i bergen. Dessa visar sig vara filmens hjäte Thors föräldrar samt trollkarlen/berättaren/ugglemannen Etna (Christopher Holm). De är påväg till "Tée-Shaas plats" (Tée-Shaa heter guden som folket tycks dyrka), där kvinnan skall föda Thor. De kommer dit och Thor föds, till en början utan några större komplikationer, men samtidigt som detta sker attackeras föräldrarna av ett gäng onda barbarkrigare och den nyfödde Thor blir träffad av en pil. Thors fader kämpar tappert och klubbar ner (!) krigarna med sitt svärd, men även han blir sedan skjuten av ondingarnas ledare, Gnut (Raf Baldassarre), och dör. En pil djupt inborrad i kroppen är något de flesta nyfödda bebisar skulle dö av, men inte Thor! Han tas hand om av trollkarlen Etna, som ibland av någon outgrundlig anledning förvandlas till en Uggla och även fyller funktion som någon slags metaberättare. Thor växer så småningom upp till en muskulös barbar (spelad av Bruno Minniti, alias Luigi Mezzanotte, alias Conrad Nichols, känd från bl.a. Tonino Riccis actionrökare Rush, 1983, och Rage, 1985).
När han ger sig ut för att utforska omvärlden får han syn på ett följe, bestående av ett gäng barbarkrigare som har med sig några fångar i kedjor. Detta är en stor händelse i Thors liv, eftersom det är första gången han får se en kvinna. Fångarna utsätts för både kannibalism och en blodig slakt, men Etna och Thor kommer till undsättning. Till att börja med slåss Thor med en klubba, men - och detta är en annan stor händelse i Thors liv - han får så småningom syn på ett svärd, som han använder till att döda sina nya fiender med.
Thor och den kvinnliga fånge som överlevt det brutala överfallet återvänder till Thors grotta. Kvinnan är nu Thors egendom och trollkarlen lär Thor att kvinnan måste lyda mannen och uppmanar honom att "leka" med henne. Misogyni på hög nivå, jovisst, men som grundar sig i sexism som på sätt och vis, åtminstone i mitt tycke, är betydligt mildare och ärligare än den inbakade, underliggande sexism som finns överallt i dagens mediasamhälle, men som inte märks lika direkt och tydligt (se bara på de barn- och ungdomsproblam som visas på TV för att se någonting betydligt mer skrämmande). Thor är primitiv och likaså hans ignoranta förhållande till omvärlden, vari den starke kan ta för sig för att få makt.
Vad som följer sen är en rad möten med diverse karaktärer i Thors värld. Bland annat möter Thor ett slags yxsvingande troll av något slag (budgeten verkar inte ha räckt till make-up på trollets armar dock) som, efter att Thor dräpt det, orsakar massa mardrömslika hallucinationer för Thor, som en slags förbannelse. Om dräpandet av trollet verkligen är orsaken till detta är dock inte helt säkert, men det här är å andra sidan en film vars hela handling saknar en tydlig förklaring, vilket givetvis knappast kan tyckas vara nödvändigt heller. Det mesta som sker i filmen känns oerhört slumpartat och filmen lever på så vis helt enkelt sitt eget liv.
Så småningom träffar Thor, vad som ska visa sig vara, kvinnan i sitt liv. Som vi alla vet börjar kärlek med bråk och så även i denna historia. Thor blir överfallen, när han ska besöka sin födelseplats, av ett gäng virgin warriors. Dessa besegras och Thor tar en av dem till sin kvinna/fånge. Kvinnan - som man senare får reda på heter Ina - gör ett flyktförsök, men precis när Thor ska fånga henne igen blir han själv fångad av ett gäng kanniballiknande typer. Ina är såklart (?) störtförälskad i Thor och tar med sig yxan, som Thor tog från det besegrade trollet, för att befria Thor. Befrielsen går som på räls, Thor tar kannibalernas Seed of Life, ett slags frön som bara andarna får röra, och de båda flyr från kanniballägret med kannibalerna hack i häl. Det är såklart inte självklart att det rör sig om faktiska kannibaler, men då det producerades en rad italienska kannibalfilmer under denna period och det faktum att de påminner otroligt mycket om kannibalerna i Jess Francos Mondo cannibale (1980).
På detta sätt fortsätter Thor the Conqueror; en rad oförklarliga händelser som mer eller mindre saknar relevans för filmens utveckling. Bland annat bjuds det på en "konversation" som får Arnold Schwarzeneggers gestalning av protagonisten i Conan barbaren att framstå som intellektuell, när Thor träffar några barbarer vid en flod, eller för att inte tala om den "gigantiska" armén som anfaller byn som Thor ska försöka rädda.
Sammanfattningsvis så är Thor the Conqueror fullständigt unik, och om man bara ser den med ett öppet sinne och inte har några förutbestämda uppfattningar om vad kvalitet eller produktionsvärde är så är det en väldigt underhållande film för alla fans av italiensk skräpfilm. Trots sitt primitiva och hjärndöda yttre är det fullkomligt omöjligt att med säkerhet fastställa huruvida filmen är tänkt att vara humoristisk eller inte. Givetvis går denna fantastiska filmupplevelse helt enkelt bortom sådana simplistiska bedömningar. Vad mer finns att säga för att övertyga b-filmsfantasten att leta upp denna pärla? Tja, det kan ju alltid nämnas att Weine Erickson står för den svenska undertextningen - på gott och ont.
